Living Aloud

När min mamma skriver i all sin uppgivenhet till mig "Jag kan lika gärna lägga mig ner och dö", det är då jag får nog. Det är då jag slår näven i bordet. Det är då jag tänder min kämparglöd. För mamma själv orkar inte ta kamp mot sjukvården längre. Hon orkar inte för att hon är sjuk.

 

Min mamma lider av hypotyreos, det vill säga underfunktion av sköldkörteln, vilket i sin tur lett till brist av sköldkörtelhormon. Det är krångligt att både förklara och förstå det här med sköldkörteln och dess hormoner. Det som är viktigt att veta dock är att det är livsviktigt för en person med hypotyreos att få upp dessa hormoner till rätt nivåer. Sjukvården har satt gränser för vad som är godkända värden, men faktum är att det är individuellt.

 

För mer än 20 år sedan träffade min mamma en endokrinolog. Det konstaterades att sköldkörteln inte fungerade och hon fick en medicin som heter Levaxin. Den innehåller hormonet T4, som i normala fall omvandlas till T3 i kroppen. (T4 och T3 är två av flera livsviktiga sköldkörtelhormoner.) Medicinen fungerade någorlunda i 5-10 år, men kroppen började så sakteliga ge med sig. Istället för att få T3, har min mamma fått mer T4, och därmed blivit ännu sjukare. 

 

En gnista hopp infann sig när en läkare dyrt och heligt lovade att kämpa för min mamma. Det hände inget. En annan gnista hopp fick hon när en remiss äntligen skickades till endokrinolog-mottagningen. Dit fick hon inte komma, för de rekommenderar att hon ska fortsätta med samma dos T4, samt ta lite prover.

 

Min mamma är sjuk. Hon är sjuk i en riktig sjukdom som hon kan dö av. Min mamma behöver få träffa en endokrinolog nu och få T3 utskrivet. Det är rätt vård för just min mamma. Det är helt ofattbart att vi i dagens Sverige ska behöva kämpa med livet som insats för att få rätt vård. Men är det kamp som krävs för att min mamma ska få fortsätta leva, är jag beredd att gå med.