Magnetröntgen och en annorlunda sommarhimmel
Det blir snabbt en vardag, det här med att besöka sjukhuset. Idag var det dags igen. Min tredje magnetröntgen sedan oktober 2015. Sedan i höstas har det dessutom varit x antal nålar i armvecken, många frågor där en del fått vara utan svar, och ett oändligt antal tårar.
Men jag lyckades ta mig ända hit. Mycket tack vare allt stöd jag fått från nära och kära, och lite överraskande från avlägsna bekanta. Men också tack vare mig själv. Jag vet att jag är stark och därför kämpar jag.
